fredag 18 mars 2011

Mellanöstern, Minst Demokratiskt i Världen

Utvecklingen i Mellanästern, del 7
Den Libyska Upplösningen.

Under den senaste veckan har Libyens president Gaddafis återragit många av dem städer som rebellerna befriat under den rådande revolutionen. Ikväll i ett direktsänt tal till nationen varnade han befolkningen i rebellernas sista fäste, staden Bengahzi att lämna sina hem och överlämna alla vapen till regeringstrupperna, annars kommer alla ses som fiender och ingen nåd kommer visas. Bengahzi som har fungerat som oppositionensbas förlorade i eftermddags alla komunikationsmedel. Detta kan tyda på att Gaddafi menar alvar med att han kommer attackera Libyens näst strörsta stad, Bengahzi. Hans tal kom bara några timmar innan FNs säkerhetsråd skulle rösta om en flygfrizon över Libyen. Så många experter tror att talet bara bestod av tomma hot. Jag vet inte vilka styrkor Gaddafi sitter på, men en sak är säker. Han kommer att slåss till sista man har fallit, han är  tillrekligt galen att ta chansen att återinta Bengahzi innan FN eller NATO hinner gå in och stoppa honom. Även om FN, EU eller NATO hinner gå in med trupper så kommer han att strida om makten enda in i det sista. I talet hotade han även med att om utlänskatrupper skulle lägga sig i den pågående situationen i Libyen skulle Libyska trupper attackera flyg och båttrafik i medelhavet, civila som millitära mål, på kort och lång sikt.

Men strax efter kl 23.30 svensk tid beslutade FN:s säkerhetsråd att införa en flygförbudszon över Libyen och att sätta in militära medel för att skydda den libyska civilbefolkningen om den skulle attackeras av Muammar Khaddafis trupper. De första flygattackerna kan komma att genomföras redan inom några timmar, uppger al-Jazira. USA sade även att man nu vill sätta in flyg mot Gaddafis stridsvagnar och tunga artilleri. Det är ytterst viktigt, ytterst viktigt att utländska trupper hinner fram till Bengahzi innan regeringstrupperna gör det. Även om jag inte är någon utbildad mellanösternexpert så vet jag om revultionärernas och oppositionens huvudfäste rasar så finns det inte många krafter och hopp för att sedan resa sig på nytt.

Det har tagit 1 vecka sedan jag skrev mitt förra inlägg där jag verkligen beskrev tyngden av att utländskatrupper skulle sättas in, tyngden av att världssamfundet och FN agerade, under denna veckan har alla de städer i Libyen som rebellerna befriat återtagits och nu väntar slutstriden, ikväll om den sista staden. Varför, som jag jag så många gånger innan har frågat, varför måste man vänta med att agera och ta beslut tills den punkt att det värsta tänkbara är på väg att ske. Alla visste att denna dag skulle ske, jag visste att denna dag skulle ske. Men varför rstade man inte igenom detta för en vecka seden. Då hade många mer liv räddats och situationen hade inte varit lika kritsikt som den vi beffiner os i nu. Imorgon kommer lösningen. 

Det land vi skall tacka för att FN tog beslut idag och att USA väljer att stödja en millitärinsats mot regeringen i Libyen är Frankrike. Som har hårdast gått på Gaddafi samt erkänt den ny oppositionen som den sanna regeringen samt skickat sin utrikesminister till USA för att skynda på samtalen och sätta press på FN. I början av Mellanösternkrisen så var det många som argumenterade emot mig då jag sade att utländskatrupper skulle lägga sig i revolutionerna, att låte det lösa sig självt. Men nu är det som behövs, det folket skriker om. Vi skall hjälpa varandra. Stödja demokratin om det så behövs millitäramedel att försvara civilbefolkningen.